Sorgeår my ass
Att återuppstå måste vara det grymmaste man kan genomgå. Tid. Ett helt eget element. Ligger som en film över existensen. Töjer sig, förändrar, går. Jag läser tidigt i krisen att det tar ett år. En väldigt tydlig tidsrymd i allt otydligt. Ett år - sen ska vanligheten börja, livet ta vid. Vara något att hålla sig i. Outhärdligheten ska bara hålla på i en, visserligen lång, stund. Men sen märkbart gå över. Se så, upplev lite årsdagar nu! Genomlid några bärande hållpunkter - begrav, bodela, bryt upp. Jag förväntar mig så kallt att något ska ha börja lösa sig såhär tre kvartal senare. Att livet och mänskligheten ska komma och trösta med sin tyngd och värme. Att jag äntligen ska få en filt, ett sammanhang, hopp. Och så är det just den kompassen som är så vidrig. All cellförnyelse som skett, årstider som passerat, förändringen i naturen, attityden, förutsättningen. Allt väger bly och har en halveringstid jag inte känner för att överleva.