Apelsinträdhuset

Min mamma läste ofta sagor för mig. Även om jag sällan drömmer om dig så är det genom en saga jag hört förr du kommer till mig en natt. 

Originalet lyder ungefär så här:

En något äldre kvinna sitter i sin trädgård och dricker sitt kvällste som hon alltid gör. På bordet står förutom tekanna och kopp en porslinsburk med skorpor. Burken är formad som ett litet hus och i glasyren på fasaden är ett apelsinträd med en brandgul frukt målat.

Varje kväll passerar en man med sin hund. De hälsa alltid artigt och en särskilt ljum kväll får hon för sig att bjuda in honom på en kopp.

De samtalar förtroligt och den där magiska känslan av att ha känt någon hela sitt liv och bortom infinner sig.

Länge pratar se och när klockan slår midnatt så tänds ljusen plötsligt i det lilla huset och en liten kvinna dansar ut på bordsduken. Hon spelar tamburin och efter en kort dans plockar hon ner apelsinen och ger mannen att äta. Sedan försvinner hon in och ljusen släcks. Mannen är helt förtrollad av de han sett och kvinnan bara ler nöjt över sitt magiska lilla keramikhus.

Plötsligt rycker hunden till, en katt springer genom trädgården, och kopplet som är fäst i ett av bordsbenen får bordet att tippa, skorpburken slår backen och går i bitar. Kvinnan blir förtvivlad och ber mannen att gå. Säger att det är huset och vänskapen är omöjlig att laga. Hon går in och han plockar skärrad upp skärvorna. 

Dagen efter tar han bitarna med sig till en krukmakare och ber om hjälp.

Krukmakaren tänker en stund och lägger sedan skärvorna i en mortel och gör till ett stoft. Sedan kavlar han in pulvret i en ny lera. Han ber mannen att komma tillbaka dagen efter. Sedan skär han ut ett nytt hus, glaserar och bränner det och vid midnatt är han klar. 

Sent på kvällen efter går mannen med det nya huset till kvinnan i trädgården. Han vet att detta inte helar deras brustna vänskap eller kommer ersätta hennes magiska skorpburk men vill ge det tillbaka som en försonande gest. 

De samtalar ändå kort och klockan slår midnatt innan han hinner gå. Då tänds ljusen i det nya huset och en hel familj kommer ut och spelar varsina instrument och dansar. Ett träd fullt med mogna apelsiner svänger ut från väggen och en av figurerna skakar ner dem alla för mannen och kvinnan att äta.

Sedan går de in igen och ljusen släcks.

Mannen tittar nervöst på kvinnan. Orolig att han inte gett henne sitt gamla porslinshus. Men hon klappar händer och ler och säger:

Nej, det har du inte. Du har gett mig något bättre.

Jag saknar dig brutalt mycket även i min dröm. Jag känner din närvaro men saknar din varma solbrända hud och ljusa lockar, din doft, röst, så att jag inte vet hur jag ska orka. Så jag tar lite lite av askan som är kvar av din kropp och går till en krukmakare i gamla stan. Han kavlar in den i ett stycke lera och börjar skära ut din siluett, den som är på ditt senaste skivomslag, den när man ser på svängen på benen att det är du. Och så frågar han mig om det är nåt jag vill ändra nu när du ska komma tillbaka i fysisk form. Vill jag att svårigheterna, missbruket, det mörka ska försvinna? Vill jag att skavankerna ska korrigeras?

Jag svarar att jag vill ha dig PRECIS som du var. För att du ska förstå, när du kommer tillbaka, att jag älskade dig för allt du är. Även och ibland särskilt det imperfekta. 

Sedan vaknar jag och undra vad jag ska säga till alla som kom på begravningen. Hur jag ska förklara att du är tillbaka i livet.