obegripliga tal

Längtan - det börjar bli en hemtam känsla. 

Så 231 dagar efter att den hamrade ner över mig bokar jag en resa - hem. 

Landskapet blir kargare utanför tågfönstret och efter 6 timmar norrut går jag genom staden där jag växte upp. Det är en surrealistisk kuliss nu 17 år senare och jag en främling.

Känner mig ännu mer hemlös och överbliven än i storstaden där vi bott och där jag trampat omkring för att nyorientera mig utan för mycket uppbrott. 

Men jag blir upplockad av min vän, vars fyrtioårsfest är den egentliga anledning jag for hit för, och den 5 åriga sonen i baksätet. Jag slipper öde gator med nedlagda butiker och blir hemkörd till ett varmt kök.

- Mamma, vad händer när man dör? 

- Ingen vet...

- Mamma när ska jag dö?

- Ingen vet när de ska dö.

- Mamma kan du dö snart?

- Det vet jag inte. 

Relevanta frågor vid tidig ålder.

Morgonen efter är alla på jobb och dagis och håller på att förbereda kvällens fest. 

I hallen står en packad ryggsäck åt mig. Liggunderlag, termos, kikare. 

Jag får vandra, klättra, hasa, ranka tills jag tillsluten sitter på min bästa klippa vid havet. Hit som jag brukade ta mig när jag ville vara ifred när jag bodde här. 

Horisonten sträcker sig vid och vinden river i håret. Jag är helt trygg. Miljoner år har passerat här utan mig och kommer fortsätta. 

Miljoner meter hav över till Finland. 

Miljoner atomer mellan mig och klippan jag sitter på. 

Det känns futtigt på ett behagligt vis att min existens spelar så liten roll. Andas djupt. Mina lungor kommer slippa det om inte länge alls.

I morgonljuset efter en lyckad fest sitter vi i köket igen. 

• I wish life could get off your back.

Min vän önskar mig det, att livet skulle sluta klösa min rygg blodig och ge mig andrum. Det är exakt vad hon ger mig när hon säger det. Tillåtelse att andas och orka vara här. Hon beskriver att hon har samma känsla som jag - att vara nedstuvad i den här skokartongen Världen, tiden, med en skavande kostymkropp. Hon har flyttat hit från en metropol på andra sidan jorden. Försöker hitta mening och liv i all saknad hon med. 

Så sitter vi där - ensamma tillsammans - utflyttade/inflyttade i samma märkliga kaos i en småstad i Ångermanland. Och då i några minuter så är det så vackert att det gör ont. Skogen, havet, spindeln på väggen, vinet i glasen, orden och hur det inte finns något att hålla sig i.